LUKE-13

Hej och välkomna till Ellas julekalender-inlägg!

När jag bestämde mig för att bidra till julekalenderen och skriva ett blogginlägg så visste jag inte riktigt vad jag skulle skriva om, men jag hade flera idéer. Olika saker jag läst om och tänkt på den senaste veckan, som jag tänkte kunde vara intressant att dela med mig av. Jag tänkte först att jag kanske skulle skriva något om denna artikeln som jag läste nyligen och tyckte var intressant. Den handlar om att gamla filosofer och ny forskning är eniga om att chansen att vara lycklig är mindre för de som uppfattar komplexitet, alltså har mer kunskap eller större intellekt (kanske är det därför så många har sina lyckligaste minnen från barndomen!).

Jag funderade också på att skriva om det som hände på COP28 och direkt efter. Kortfattat så enades alla FN-länder om att världen ska “röra sig bort från fossila bränslen” (det är fösta gången på nästan 30 år som dom har nämnt orsaken till klimatkrisen i avtalet vars syfte är att begränsa just klimatkrisen. Låt det sjunka in). Men bara dagen efter klimatoppmötet säger Norges olje-och energiminister att klimatavtalet “endrer ingenting for Norge” och Offshore Norge delade nya tal som visar att dom förväntar sig 9% ökning av investeringar i olja och gas nästa år.

Men jag ska inte mala på mer om detta. Ni kan googla, fråga mig eller läsa mer här. I helgen hände nämligen något som fick mig att ändra mig. Något som fick mig att bestämma mig. Det är dags för mig att prata om något som jag länge velat prata om, men inte riktigt vågat.

I helgen gjorde Stopp Oljeletinga ett försök att störa världscupen i Trondheim. Det var egentligen inte det som fick mig att bestämma mig. Det jag reagerade på var det som följde. Hoten, hatet. Rubriker i tidningarna och citat som “De skulle hatt juling hele gjengen” och “Hvis de blir hatet, fortsett sånn”. Kommentarsfält fylls av hårda ord. Idioter, tullinger, dere bør skambankes, skulle ha klint alle i bakken med balltre i bahue. Det är ett hat som många av Stopp Oljeletingas aktioner möts av, framförallt de som är riktade mot sportevenemang. Jag har full förståelse för att det är frustrerande när klimataktioner påverkar och kanske till och med förstör för en själv. Det jag inte förstår är hur detta hat och hot mot klimataktivister kan vara så normalt och accepterat i samhället. Hur kan så många vara så arga på dom som tar personliga risker och gör stora uppoffringar för att vi alla ska få en bättre framtid?

Det är nu det blir personligt. Jag gick nämligen själv med i Stopp Oljeletinga tidigare i höst, och har deltagit i flera aktioner. I samband med att jag gick med, gjorde jag några anteckningar som jag vill dela med mig av. I bästa fall kan dom bidra till ökad förståelse, spännande samtal eller nya tankar.

En septemberdag:
Det går upp mer och mer för mig, det jag trodde att jag redan visste. Hur många som ska dö, som redan dör, av klimatförändringar. Jag läser en bok skriven av en klimataktivist, som i många år jobbat inom olika organisationer för politisk förändring. Han talar klarspråk om klimatförändringarna och vad de innebär, hur det är att leva under denna tiden, att jobba med att försöka skapa en bättre framtid trots konstanta motgångar. Om hopp och tvivel, folk som sliter för att skapa en bättre framtid, men också om dom som jobbar i motsatt riktning, kanske inte bara för att dom är dumma och tänker kortsiktigt men också för att dom som är rika nog kanske kan få fördelar av klimatförändringarna. Jag funderar på att gå med i Stopp Oljeletinga och hör deras budskap. Jag läser en bok som utspelar sig på landsbygden i Sverige sent 1800-tal, där dom lever på så extremt lite och svälter i torkans år. Tänker på hur otroligt långt borta det känns, men hur nyligen det ändå var det vanliga. Så läser jag Magda Gads rapportering från Afrikas horn, om flera års torka till följd av klimatförändringarna, och inser att det pågår svält värre en den i min bok, just nu, i den del av världen som drabbas hårdast av klimatförändringarna men har bidragit minst till att orsaka dom. Där dör två personer varje minut.
Ju mer jag läser, desto mer förminskande, nästan löjligt, känns det att prata om smältande glaciärer och snöfattiga vintrar. Visst är det en annan sida av samma mynt - kan vi stoppa smältandet så förbättras också torkan - men det här handlar inte om vackra vyer eller skidåkning. Det handlar om död, eller kanske liv.

En regning oktoberkväll:
Jag var på ett öppet möte med Stopp Oljeletinga, tre saker minns jag bäst. Det första är det öppna, ärliga, allvarliga uttrycket hos personerna som var där. Det andra är begreppet “soft denial” - ett tillstånd som de flesta är i, där vi inte riktigt låtsas om vidden av klimatförändringarna, för om vi gjorde det, hur skulle vi då kunna göra annat än att stå på barrikaderna? Det tredje är hur dom pratade. Han pratade monotont, sluddrigt, med en låg röst, trött på att behöva gå igenom all denna faktan en gång till. Hon pratade med gråt i halsen, vädjan, hon slåss ju för hennes liv, och för andras. Och jag blev övertygad. Inte om att det kommer funka, just metoden civil olydnad, men att vi måste försöka. Göra allt vi kan, testa alla metoder. De har bara ett krav, det är ett otroligt lågt mål, det verkar omöjligt att inte hålla med om. Att inte dela ut nya licenser för oljeletning.

Men jag tvekar ändå, för jag är rädd. Rädd för något mer omedelbart än klimatförändringarna. Rädd på ett mer själviskt plan. Jag är rädd för konsekvenserna, tvekar för att jag inte är beredd att ta dom. Konsekvenserna av civil olydnad. Jag är rädd för straffen. Jag vill inte betala böter, hamna i häkte eller fängelse, inte ens bli bortburen av poliser. Och jag är rädd för vad folk kommer tycka, tänka, säga. Hoten, hatet. Sug min kuk, jävla puckon, ni borde avrättas, sånt som sägs efter lite färgpulver i målgången på en tävling i rullskidåkning. Dom bara förstör, dom gör folk arga, så jävla dumma. Orden jag hört närstående säga om tidigare aktioner, soppan på (glasrutan framför) Skriet. Om jag går med, så kanske jag inte berättar det för så många.

Men ännu mer rädd är jag för konsekvenserna av klimatförändringarna. Det är väl därför som jag måste göra detta.

Sedan jag gjorde dessa anteckningar har jag själv fått uppleva hoten och hatet. Och jag har hört aktivisterna prata, innan och efter aktionerna. Jag har upplevt deras omtanke och mod, jag har sett dom rädda, ledsna, och beslutsamma. Jag har varit en av dom, planerat aktioner, delat min oro, sett den i deras ögon med. Jag vet att ingen av dom deltar i aktioner för att dom tycker det är kul, ingen gör det med lätthet.

Varför vi, trots all ilska, använder oss av metoden med icke-våldsam civil olydnad kan vi prata mer om nästa gång. Idag vill jag att vi fokuserar på hatet. Varför riktas allt detta hat mot oss? Är ilskan mot oss rimlig? Eller hör den egentligen hemma någon annan stans?
Vi menar att kritiken hellre bör riktas mot det verkliga problemet – utvecklingen av olje- och gasindustrin mitt i klimatkrisen.

P.S. Det är viktigt att veta att Stopp Oljeletingas aktioner är “non-violent”. Det betyder att dom är fredliga, att det är viktigt att inte orsaka skada. Vi ska vara passiva och inte ens försvara oss om vi blir attackerade.